Birgitta Ericsson har i hela sitt vuxna liv arbetat med omsorg i någon form.
– Vi startade som kontaktfamilj för 30 år sedan och efter några år började vi ta emot familjehemsbarn på heltid, berättar hon.
På den tiden arbetade maken Jan som civilingenjör och lärare.
– Familjehemsverksamheten har alltid känts som något av det mest värdefulla i livet och därför slutade jag så småningom mitt arbete för att kunna engagera mig i ungdomarna på heltid, berättar han.
Med god hjälp av sina tre vuxna barn driver paret Ericson numera HVB-hem för ensamkommande pojkar i åldrarna 14 till 19 år samt stödboende för ensamkommande i åldrarna 16 till 20 år. Uppgiften från socialtjänsten är att lära barnen stå på egna ben.
– De pojkar som bor hos oss har haft det väldigt svårt. De har tvingats fly hem och familj och många av dem har traumatiska upplevelser bakom sig, säger Jan.
Familjen Ericson ser det som sin främsta uppgift att ge ungdomarna trygghet, familjekänsla, kärlek och en meningsfull fritid. Att Birgitta går under namnet ”morsan” är ett gott tecken på att de lyckas.
– Genom att kramas och prata varje dag vill vi få dem att dela sin sorg och oro med oss, säger hon med värme. Att oron ständigt är närvarande förstår man när Jan tillägger att många av barnen väntar på besked om uppehållstillstånd.
Genom att på olika sätt hjälpa pojkarna vill de ge pojkarna möjlighet att skapa sig en meningsfull framtid i Sverige.
– Språket är oerhört viktigt för integrationen och våra ungdomar måste gå i skolan, säger Birgitta.
Många av pojkarna har av olika anledningar inte haft möjlighet att gå i skolan och kan därför varken läsa eller skriva. De flesta kommer från Afghanistan och Somalia vilket är länder som länge söndrats av krig och katastrofer. Att barnen inte kunnat gå i skola säger sig själv, menar Birgitta. Både hon och Jan är frustrerade över den bild av de ensamkommande som kriminella och missanpassade som sprids i Sverige.
– Det är inte barnen det är fel på, det är mottagandet, säger Jan med eftertryck.
Den största belöningen för paret är att få vara med om hur de utflyttade ungdomarna lyckas stå på egna ben.
– I morgon kommer en av våra första pojkar och hälsar på med sin familj, ler Birgitta. Det råder ingen tvekan om att både hon och Jan längtar.
