Emmilie är utbildad i datavetenskap och har arbetat med IT på flera stora svenska företag, likväl som i utlandet. Redan inom IT-yrket började hon intressera sig för vad som händer med medarbetare vid förändring. Oavsett sakfråga så är det alltid en människa som reagerar och agerar. Hon såg hur olika vi reagerar på förändring utifrån våra olika erfarenheter, samt hur det motstånd som ofta blir en påföljd hanteras. Idag coacher Emmilie via sitt företag, Coaches, både enskilda individer och chefer/ledare samt företag i hur de bättre ska hantera förändringsarbetet.
Återkommande för Emmilie är människan. Människan är kärnan oavsett om det gäller konflikthantering, teambuildning eller verksamhetsutveckling, som är några av de områden Coaches verkar inom.
– Ofta är företaget eller chefen bäst på sin sakfråga, säger Emmilie, inte alltid på människan. Det kan ibland saknas förståelse för den mänskliga aspekten. Alla förstår att förändringsarbete har en motkraft, men blir ändå tagna på sängen. Jag hjälper till med att avdramatisera hur motståndet mottages, att ledningen förstår vad som kan komma och jag förser dem med verktyg att hantera det.
Oavsett coachningsmodell är alltid första frågan en nulägesanalys av var du befinner dig, vilka förutsättningar som finns och viljan till förståelse för förändring.
– Jag önskar att det fanns en starkare insikt om varför förändring är jobbigt. Det där snacket vid kaffemaskinen, ifrågasättandet. De jobbiga känslorna som kan uppstå. Var de kommer ifrån, resonerar Emmilie. Många ser känslor som ”tjafs”, något som du kan lämna vid dörren när du kommer till jobbet eller går därifrån. Att tro att vi kan stänga på och av våra känslor är lite av en utopi, mer en skrämseltaktik, som vissa företag faktiskt använder sig av. Det är lätt att tro att du har lyckats som chef när du får medarbetare som lyder - men de är inte delaktiga.
Emmilie anser att vara chef eller ledare är två helt skilda typer. Chefens perspektiv är ofta jaget; här är det jag som bestämmer. Hon föredrar att arbeta med ledare. De som tänker likt upplägget i en curling-match; nu ska jag ”sopa” för mina medarbetare, så att de kan få utrymme att prestera, växa både som individer och i teamet.
– De flesta företagsledare tycker att de har högt i tak, fast medarbetarna kanske inte alltid uppfattar det så. Kärnan är ju att våga säga vad jag tycker och tänker. Att tryggheten och acceptansen finns. De som ständigt ifrågasätter kan upplevas som hot, när de egentligen bara befinner sig i processen av att förstå vad som sker. De visar vilja. De medarbetarna kan i långa loppet bli de som blir hängivnast förändringen i sig.
I två år har Emmilie jobbat i egen regi. Det hon ser att hon vill utveckla inom coachning är Självledarskapet, som finns hos alla. Hos receptionisten, på kundservice - att medarbetarna ska känna att i det här företaget får jag växa och utvecklas, både i min tjänst och som människa. Få alla att känna att oavsett position i företaget har vi lika värde. Att lyckas inte alltid handlar om att du ska klättra på karriärstegen utan känna stolhet och utvecklas där du är idag.
– Allt som inte är under utveckling, är under avveckling, är ett av mina favoritcitat, berättar Emmilie.
Jag tror även på den själsliga utvecklingen. Vi har två hjärnhalvor, en kreativ och en logisk. Jag upplever att den logiska hjärnhalvan är överanvänd inom business idag.
Coaches jobbar med modellen ”tanke – handling – resultat”. Emmilie beskriver hur hon börjar tänka bakifrån, med resultatet. Att skapa känslan som infinner sig när resultatet är uppnått. Efter det sätts förändringsarbetet. Det ska finnas olika alternativ och valmöjligheter, för att skapa ett ökat engagemang. Spelar ingen roll om förändringen är privat eller på arbetsplatsen. Vi vill känna att vi är delaktiga i att påverka resultatet.
Emmilie avslutar med att hon vill stödja ledare i att få medarbetarna till att känna; skiner du, skiner jag. Det är så jag gissar att Emmilie själv uppfattas när hon arbetar med dessa chefer och ledare. Hon lever som hon lär.
Skiner du – så skiner jag!
