Kan jag snälla få prata med dig igen, för du va så bra att prata med

Samtidigt har jag blivit både ledsen och frustrerad. Jag är polis. Inte läkare. Inte psykolog. Mitt uppdrag är att hjälpa människor i akuta situationer. Ibland är mitt uppdrag en handräckning åt sjukvården. Det innebär att jag och min kollega ska köra en människa som mår mycket dåligt till psykvården. Att sitta i baksätet i en polisbil och försöka prata med en person som är i sitt sköraste jag kräver fingertoppskänsla.

Jag ber personen berätta för mig så att jag kan förstå. För jag vill förstå. Jag vill lyssna. Om jag kan få en annan människa att känna lite lättnad i en blytung situation gör det mig glad på riktigt.

Under mina många år som polis i yttre tjänst har jag ofta känt att de flesta i den situationen inte mår bra av tystnaden. Den inre smärtan och ångesten kommer då fram som ett svart monster och börjar gnaga på personen inifrån och ut. Jag har märkt att om man ger lite extra värme och sträcker ut en hand (bildligt talat) skapar det oftast en trygghet där personen lättare kan förmå sig att börja prata. Och om någon vill ha en hand på axeln eller en kram så har jag inga problem att bjuda på det. Även om vi inte har de mjukaste kramarna i vår uniform med radioutrustning och skyddsväst mm. Så kan vi ha en av de tryggaste kramarna.

Tillbaka till baksätet. Jag försöker alltid tillsammans med den jag möter hitta ljusglimtarna i livet. Inte sällan kan en person faktiskt le under vår bilresa tillsammans. Ibland skratta högt. Det kan sedan återgå till ångest eller tårar men det kan även återigen bli ett leende under resans gång. Jag påminns  gång på gång hur lite det krävs av mig för att hjälpa en människa som är i mörker att hitta tillbaka till ljuset om än för en liten stund i taget.

Självklart har jag trampat i klaveret och tagit upp ett ämne som var helt fel för personen där och då. Jag har då bett om ursäkt och börjat om.

Jag mår på riktigt bättre i själen av att få andra att må lite bättre här och nu men det finns även en annan aspekt och det är säkerheten i bilen. Så länge en person pratar och berättar så har jag koll på situationen. En person som sitter tyst med stark ångest inom sig kan vara som en tickande bomb. En viktig uppgift för mig som sitter i baksätet med en labil person är att absolut inget får hända som riskerar min kollega som kör bilen.

Inte sällan har vi 5 upp till drygt 10 mil att köra till psykakuten. Det jag kommer skriva nu är inget negativt till alla som kämpar inom psykvården och gör sitt allra bästa för att vårda och hjälpa de som behöver det allra mest varje dag. Men det är däremot en rejäl skopa kritik till de som är ytterst ansvariga för de nedskärningar som gjorts inom psykvården under många många år.

Som ni säkert förstår är många av de vi kör, människor som varit inom psykvården tidigare. Jag har så många gånger under mina 11 år i yttre tjänst hört människor vittna om samma sak. ”Jag vill inte komma in och få ännu fler mediciner och sen bli utsparkad igen. Jag vill ha någon att prata med”

Människor på botten ber alltså om att få prata med någon. De ber om mänsklig kontakt. De ber om någon att bolla tankar med när det blir för ensamt och svårt att inte ha någon att reda i tankarna med.

Jag anser vidare att vi måste lyssna mer på människor som mår dåligt vad just de behöver. Varför kan vi inte ge dem samtal och mänsklig kontakt om det är det de behöver. Att ge människor mer och mer mediciner (det har ökat lavinartat och gått ner i låga åldrar) är inte någon långsiktig lösning och botar inte grundproblemet utan dövar bara symptomen. Jag säger inte att vissa inte mår bättre av och behöver sin medicin.

MEN jag vågar påstå att vi behöver skriva ut de grundläggande behoven på recept i första hand.

Mänsklig kontakt, rörelse/motion, frisk luft, tillräckligt med sömn och bra matvanor.

Det är lite som att en dator/hårddisk behöver starta om sig med jämna mellanrum. Helst varje dag. Så måste vi ta hand om vår hårddisk (hjärnan) och vår mjukvara (hjärtat) och göra en omstart.

Recept på omstart ala @polis.emma. Ta en promenad i naturen. Sov på natten. Ta en powernap på dagen när du kan (om det inte stör din nattsömn). Ät godis (nej inte varje dag men nån gång ibland det blir iaf jag lycklig av) Ät bra mat för det mesta. Möt andra människor med ett leende. Tro inte att alla andra andra är lyckliga -exakt alla kämpar med något. Skriv ner eller säg högt varje kväll eller morgon vad du är tacksam över. Om du tänker en snäll tanke om någon säg den högt.

Det kan vara den finaste komplimangen jag nånsin fått ”kan jag få prata med dig igen för du va så bra att prata med”. Utan att veta om det så har alla ni som sagt den där meningen genom åren visat mig meningen med mitt jobb och min tid här på jorden. Utan varandra är vi ingen. 

Text: Emma Andersson

Foto: Martin van Destru