Vi möter författarduon Camilla Läckberg och Henrik Fexeus – om vänskap, kompromisser och författaren som varumärke

– Varken Henrik eller jag gillar att jobba tillsammans med andra och blev instinktivt skräckslagna över insikten att böckerna om Mina och Vincent behövde skrivas av oss båda. Det här kan gå fullständigt åt skogen tänkte vi, berättar Camilla och skrattar.

– Men vi gillade idén så jäkla mycket att vi bara var tvungna att börja skriva. Om nu enda sättet är att skapa dem tillsammans får vi väl börja kompromissa, fortsätter Henrik.

Men när Henrik under första dagen klev in hos Camilla, utrustad till tänderna med indexkort och specialpenna för att sätta upp scheman för scenerna, blev Camilla isande kall.

– Jag frågade Henrik vad tusan han gör! Samtidigt lyckades han överta hela mitt stora matsalsbord med papper som skulle strukturera allt från början till slut. Så jobbar inte jag. Jag är kaos medan Henrik är obehagligt strukturerad på ett fantastiskt sätt.

Men tack och lov hittade de sin medelväg. När Henrik exempelvis pratade för mycket trots att Camilla ville jobba, satte hon på Lego Masters på tv och vände hans stol. Det höll honom i schack. Och när Henrik en gång sa (!) ”Måste man verkligen ha ett mord med, det känns ju lite som en kliché?” räckte det förmodligen med bara en blick från Camillas håll innan Henrik tänkt om.

Nej, en vänskap som sträcker sig över 14 år tillbaka i tiden rämnar inte så lätt. Camilla berättar att de strukturerade några scener och händelser i taget- inte alla- och kompromissade sig fram. Att de är prestigelösa ända ut i fingerspetsarna tog dem framåt mot vad som är och hela tiden varit deras mål: att göra vad som är absolut bäst för deckartrilogin om Vincent och Mina. 

”Måste man verkligen ha ett mord med, det känns ju lite som en kliché?”

– Även om vi tyckte att vi bar på en briljant idé, visste vi inte om den skulle hålla, så vi satte oss ner och skrev de första 100 sidorna i hemlighet under 6 månader. Klarar vi det här? Fixar vår vänskap alla kompromisser och att jobba så tätt? berättar Henrik och fortsätter:

– När vi noterade att allt höll, presenterade vi de 118 första sidorna för vår agent, som tog dem ut till resten av världen. Då small det till! 

Förlagen började buda om böckerna och duon fick ett förskott på över 100 miljoner kronor för första boken Box. Vi undrar förstås: Var kommer inspirationen ifrån?

– I och med att vi jobbar extremt synkat och förstår oss på varandra har det varit lätt att skriva. Vi reste i väg ett dygn, bollade tankar och idéer och så var historierna klara för alla tre böcker. Eftersom vi hela tiden vetat hur berättelsen ska utvecklas ända fram till slutet, har vi jobbat med att gömma saker i böckerna allt eftersom, som man inte förstår förrän sista boken är läst. Vår förhoppning är att man ska läsa alla tre böcker och vara så mindfuckad att man går tillbaka och vill läsa om böckerna med nya ögon, säger Camilla.

– Det känns som att den här världen som vi har skapat, ville vi vara i, vi kände att den fanns och visste hur den såg ut. Det enda vi egentligen behövde göra var att berätta den och då blev det som om böckerna nästan skrev sig själva, fortsätter Henrik.

När Henrik stod med vatten upp till knäna under en semester i medelhavet infann sig plötsligt en känsla av att inte passa in. Där och då föddes bilden av Vincent, en lite mer trasig version av en mentalist på insidan, den med förmågor och kunskaper bortom vår verklighet. Visst är det lätt att dra slutsatsen att Henrik har skrivit karaktären Vincent och Camilla – som återfinns försjunken i true crime så fort hon får chansen – har skrivit karaktären Mina. Men det visar sig, att så är inte riktigt fallet. 

– Tvärtemot vad de flesta tror, har vi skrivit karaktärerna nästan lika mycket var. Jag har skrivit på Vincent och Henrik på Mina och tvärtom. Vi har turats om beroende på vad vi känt för och sen petat runt i varandras texter, säger Camilla.

– På så sätt har böckerna fått en gemensam röst och vi vet knappt själva längre vem som har skrivit vad, tillägger Henrik.

Camilla och Henrik berättar att de har ätit, sovit och levt i böckerna. Sms-trådarna kvällstid har varit oändliga, och de har växlat mellan att befinna sig i bubblan med Mina och Vincent och andra parallella sidojobb då den andre fått rycka in och fortsatt skriva på egen hand. För att hjälpa varandra att hålla ett gnagande självtvivel borta, har de odelat hyllat vad den andre har gjort. 

”Vår förhoppning är att man ska läsa alla tre böcker och vara så mindfuckad att man går tillbaka och vill läsa om böckerna med nya ögon”

– Man kan nog säga att vi har varit pinsamt nöjda med oss själva under hela processen och på riktigt tyckt att våra idéer varit geniala, säger Camilla och tillägger att Simon hörts harkla från köket emellanåt då proportionerna närmat sig orimliga nivåer.

Hur kommer det att kännas när triologin är klar?

– Det kommer vara en sorg. Camilla har lärt mig otroligt mycket om att skriva skönlitterärt och hur viktigt det är att skildra karaktärer ända ner på detaljnivå. Hon är helt genialisk när det kommer till karaktärer.

– Vi har verkligen haft jättekul och jag kommer ta med mig enormt mycket från samarbetet. Inte minst har Henrik lärt mig hur givande det är att släppa in någon för att bolla idéer och att jag faktiskt kan låta texterna bli lästa innan de är klara. Sen är det inte bara skrivandet som kommer att saknas, utan allt runt omkring såsom intervjuerna, resorna och hur vi involverat varandras familjer och gjort saker ihop.

Både Box och Kult har hyllats. Har ni en hemlig dröm om vilka skådespelare som ska spela i hollywoodfilmen?

– Det kan jag enkelt svara på: Brad Pitt. Det spelar ingen roll vilken roll han har, bara han är med! säger Camilla.

Efter en timme av energi, skratt och värme lämnar vi Henrik och Camilla som kan återgå till sin bubbla, eller parallella jobb eller vad annat som kommer i deras väg. För ett som är säkert, där de befinner sig och verkar, där skapas nya verkligheter eller bilder av vad verkligheten kan vara. Innan dörren går igen hinner vi med en sista fråga.

Kommer ni att skriva mer ihop?

– Mycket kan hända, men vi har bestämt oss för att inte ens prata om det innan vi är klara med vad vi gör nu. Jag tror däremot på ett författarskap i ständig förändring och att inte bli förutsägbar som varumärke. Jag, i egenskap av författare, är mitt varumärke. När jag jobbar luststyrt, strävar framåt och förnyar mig gagnas definitivt mitt varumärke, säger Camilla.

– Vad man iallafall kan säga är att vi förstod nog rätt tidigt båda två att om vi gör det här, så kommer vi inte komma ut på andra sidan som samma personer som när vi började, avslutar Henrik. 

Text: Sara Kihlman 

Foto: Martin van Destru 

Intervju: Alexander Björnfot